Statsrådets visioner för utbildningen

Statsrådets visioner för utbildningen

Statsrådets förslag till utbildningspolitisk redogörelse har varit på utlåtanderunda innan den lämnas till riksdagen. Redogörelsen kan ses som riktgivande för utbildningen i Finland och vi i svenska enheten valde därför att göra ett mera omfattande utlåtande. I redogörelsen ingår många goda men också resurskrävande förslag som omspänner hela utbildningsfältet. Det kan vara svårt att genomföra dem alla och vi saknade någon form av prioritering. Men det oaktat är det välkommet med en redogörelse där utbildningen granskas ur många synvinklar och där målen i Agenda 2030 ingår. Glädjande nog har den svenskspråkiga utbildningen beaktats i hög grad. Det är viktigt att den svenskspråkiga utbildningen utvecklas parallellt med den finskspråkiga, dock så att språkgruppernas kulturella och regionala särdrag beaktas.

Men vi saknade att kulturen, idrotten och ungdomstjänsterna hade lämnats utanför redogörelsen. En helhetssyn på hela bildningsväsendet kunde ha gett ett mervärde. Den grundläggande konstundervisningen finns dock omnämnd och det sägs att utredningar har påvisat utvecklingsbehov gällande såväl finansieringen som lagstiftningen. Trots det finns det inte något entydigt förslag om en revidering, något som vi anser att borde göras utan dröjsmål.

Vi lyfte upp frågan om det regionala utvecklingsarbetet i ordnandet av utbildningstjänster och behovet av en tydlig arbetsfördelning mellan UKM, UBS och regionförvaltningsverkens utbildnings- och kulturenheter. Regionförvaltningsverket har tillsyn inom småbarnspedagogiken men inte inom förskola och grundläggande utbildning. Baserat på inlämnade klagomål och kontakter från vårdnadshavare och utbildningsanordnare anser vi att det finns behov av ett mandat för reaktiv tillsyn också inom den grundläggande utbildningen.

Småbarnspedagogik, förskoleundervisning och grundläggande utbildning

I vårt utlåtande understödde vi en totalrevidering av lagstiftningen och finansieringen inom småbarnspedagogiken, förskoleundervisningen och grundläggande utbildningen eftersom de borde ses som en helhet. Då skulle barnens rättigheter tillgodoses på ett jämlikt sätt och garantera likvärdighet, tillgänglighet och kvalitet i tjänsterna i hela landet. En gemensam lag skulle bl.a. göra anordnandet smidigare och underlätta praktiska arrangemang gällande bl.a. rätten till skjuts, mellanmål och överföring av uppgifter om specialpedagogiska arrangemang och hälsa.

Vi tog också ställning till aktörerna inom småbarnspedagogiken och förskoleundervisningen. I redogörelsen sägs att tjänsterna huvudsakligen ska produceras offentligt. Vi konstaterade att man borde göra en större skillnad på ideella och vinstdrivande aktörer och inte enbart tala om kommunala och privata. Det finns ett behov av privata aktörer, dels pedagogiskt (montessori, församlingar, konst- och språkinriktningar), dels för att kunna ändra platsantalet flexibelt, men det borde inte finnas ett marknadsvärde. Nu är flera av de stora kedjorna internationella koncerner och kvalitetsproblem har påvisats inom vissa vinstdrivande aktörer.

I fråga om den grundläggande utbildningen såg vi positivt på att man ska vidta åtgärder för att minska skillnaderna i inlärningsresultaten p.g.a. elevernas bakgrund (socioekonomisk, kultur, kön) och att man vill utarbeta ett program för utvecklingen av undervisningen i finska/svenska som andraspråk. Vi understödde också förslaget om att tyngdpunkten i finansieringen flyttas mot basfinansiering och stöd för långsiktig utveckling i stället för ansökan om bidrag. Det här borde gälla alla utbildningsstadier. Nu sker det mesta av utvecklingsarbetet med projektfinansiering, vilket har ökat utbildningsanordnarnas administrativa arbete och upplevts som byråkratiskt. Utvecklingsarbetet har blivit kortsiktigt eftersom finansieringen beviljats för några år innan det är dags att söka om ny finansiering för nya åtgärder.

Andra stadiet, kontinuerligt lärande och fritt bildningsarbete

Andra stadiet är den utbildningsnivå som mest påverkas av den utvidgade läroplikten. Det har talats mycket om avgiftsfritt material, datorer mm. men vi betonade ytterligare betydelsen av att handledningen och vägledningen av studerande är tillräcklig och kvalitativt god. Det här kräver resurser, något som borde beaktas i finansieringen i ännu högre grad.

Vidare konstaterade vi att det verkar som om man har glömt bort att en stor del av de studerande i yrkesutbildningen är vuxna och att det kontinuerliga lärandet utgör en betydande del i verksamheten. Detta bör beaktas inte minst i diskussionerna om anordnarnätet. Om man endast utgår ifrån demografin och andelen unga i utvecklingen av anordnarnätet är det svårt att garantera likvärdiga möjligheter till kontinuerligt lärande för vuxna. Möjligheterna till kompetensutveckling för dem som är i arbetslivet kan naturligtvis i viss mån garanteras via digitala lösningar men också närundervisning bör vara möjlig. Det här gäller speciellt branscher som kräver ”handens kunnande”.

Gällande det svenskspråkiga anordnarnätet överlag är det viktigt att komma ihåg att det inte går att skapa lika stora enheter som inom den finskspråkiga utbildningen. Den svenskspråkiga befolkningen är spridd längs kusten och avstånden blir snabbt stora. Inom den svenskspråkiga yrkesutbildningen har man i flera omgångar gjort sammanslagningar och skapat större, fungerande enheter. Strukturerna inom gymnasieutbildningen kunde ses över. En lösning för att garantera fortsatt god kvalitet och tillgänglighet till svenskspråkig utbildning på andra stadiet är ett utökat samarbete mellan gymnasie- och yrkesutbildningen. Därmed är åtgärdsförslaget att sänka gränserna mellan utbildningsformerna välkommet. Men vi ställer oss frågande till att organisationerna som ordnar utbildning ska vara ”slimmade” både gällande lokaler och utrustning. Trots digitaliseringen behöver andra stadiets utbildning nog vara tid- och platsbunden också i framtiden. Ungdomar behöver strukturer och sammanhang för att utveckla sin sociala kompetens, något som inte går enbart via skärmen.

Planerna på att förnya specialyrkesexamina till flexibla, skräddarsydda kompetenshelheter som kan kombineras med annan utbildning på andra stadiet och högskoleutbildning är intressanta. Är det här ett sätt att skapa kompetenshelheter för kontinuerligt lärande utan att den studerande ska behöva avlägga nya examina? Finland är ett examensinriktat land, något som är svårt att förena med kontinuerligt lärande. Valideringen och tillgodoräknandet av kompetenser från tidigare borde utökas. Dessutom borde det vara möjligt att delta i kortare kompetensgivande utbildningar som inte behöver leda till en examen. Vi understödde förslaget att nätverket inom fritt bildningsarbete ska utnyttjas effektivare och att utbildningen inom fria bildningen erkänns och tillgodoräknas i betydligt högre grad än vad nu är fallet. Det fria bildningsarbetet utgör en viktig del inom utbildningsfältet med stor utvecklingspotential.

Undervisnings- och handledningspersonal, övrig personal

Det skulle vara skäl att förenhetliga personalens titlar. Inom småbarnspedagogiken finns bl.a. barnskötare, socionomer, lärare inom småpedagogik, daghemsföreståndare. I grundläggande utbildning har man bl.a. skolgångsbiträden/assistenter, lärare, rektorer. Man kunde även se över behörighetskraven för lärare inom småbarnspedagogik, förskola och nybörjarundervisning, kraven kunde vara flexiblare. Också behörigheten för daghemsföreståndare och rektorer kunde ses över och om möjligt förenhetligas. Vidare har behovet av flera vuxna i skolan blivit allt viktigare och man har i flera skolor anställt skolhandledare. Behörighetskraven, arbetsbilden och anställningsavtalen för dem varierar och borde därför definieras. Det här kunde vara en uppgift för det planerade utvecklingsforumet för utbildning inom fostran och undervisning som omspänner utvecklingen från småbarnspedagogik till högskoleutbildning.

Vi lyfte också fram behovet av en kontinuerlig svenskspråkig studiehandledarutbildning som är öppen också för dem som redan är verksamma inom utbildningsfältet, detta utgående från vår utredning om studiehandledningen riktad till bildningsdirektörer och rektorer inom yrkesutbildningen. I ordnandet av utbildningen bör den regionala jämlikheten beaktas. En kontinuerligt återkommande akademisk svenskspråkig studiehandledarutbildning skulle bidra till att bygga upp ett bestående vetenskapligt sammanhang och främja forskningen inom vägledningen i finlandssvensk kontext. För närvarande sker forskningen enbart på finska i universiteten i Jyväskylä och östra Finland. 

På sikt borde en vägledarutbildning, eventuellt ett magistersprogram i studie- och yrkesvägledning, tas i bruk. Studiehandledning och karriärvägledning ges inte enbart inom utbildningsenheterna utan också i arbets- och näringsbyråerna, ungdomsverkstäderna, inom olika organisationer mm. Utbildningen och kompetensen varierar hos dem som jobbar som vägledare inom olika sektorer och professionella vägledare behövs i allt högre grad med tanke på den utvidgade läroplikten och kontinuerligt lärande.

Slutligen

Statsrådets utbildningspolitiska redogörelse innehåller som sagt många goda målsättningar. Det blir intressant att se hur redogörelsen tas emot i riksdagen och vad den fortsatta diskussionen leder till. Förhoppningsvis kan en stor del av de goda föresatserna genomföras.

Vastaa

Täytä tietosi alle tai klikkaa kuvaketta kirjautuaksesi sisään:

WordPress.com-logo

Olet kommentoimassa WordPress.com -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Google photo

Olet kommentoimassa Google -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Twitter-kuva

Olet kommentoimassa Twitter -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Facebook-kuva

Olet kommentoimassa Facebook -tilin nimissä. Log Out /  Muuta )

Muodostetaan yhteyttä palveluun %s